Bruttanbecka

Hilbert "Didde" Hansson *1912-2010*

Usch när jag tänker tillbaka på dagen då mamma ringde, 12 januari första dagen på min praktik, hon ringde runt 14,00 jag skulle precis sluta. Jag gick ut ur fikarummet för att ta samtalet från mamma. En ledsen röst frågade när jag slutar och när jag kommer hem. Jag hör mormor gråta i bakgrunden. Jag börjar gråta innan mamma ens har sagt menningen. Becka, Didde är död.
Denna dag har jag inte velat komma någonsinn i mitt liv, men den kom och det var skit! När jag hade hämtat min jacka och gått ut mot bussen rann tårarna från min kind, folk tittade. Jag ringde Josse, pratade lite med henne. Ringde även älsklingen. Han kom in till mig på kvällen då vi skulle gå och kolla på Didde, min kära gammelmorfar som har betytt allt för mig, jag gick först inte in, jag klarade de inte, kunde knappt stå vid detta ögonblick då jag samlade min mod att gå in och säga farväl. Du låg där och var jätte fin, det såg ut som du sov. Jag vill fortfarande tro det. Men du är borta.
Jag kan inte förstå detta. Nu när jag ser din gravsten det är först då det går in i mitt huvud att du är borta, borta föralltid. Men jag säger att jag har världens bästa skyddsängel som skyddar mig i allt jag gör och det är du.
Jag hoppas du väntar på mig där uppe, så vi kan leva om tiden vi hade och den tiden vi missade.

Jag älskar dig Didde, du är och kommer alltid vara världens bästa gammelmorfar.
Tänker på dig just nu,